FOTO: SVENOLOF JONN        

CHAMPAGNEFLÖJT

 

GRIPSHOLMS

 

SLOTT

 

Champagne är de festliga tillfällenas dryck. Det var en benediktinermunk, Dom Perignon, som vid slutet av 1600-talet kom på hemligheten att tillverka champagne. Han var den ansvarige för vinkällaren på klostret i närheten av staden Epernay mitt i champagnedistriktet.
 

Bruket att dricka champagne kom snabbt till Sverige. Redan vid 1700-talets början tillverkades det vi idag kallar champagneglas vid det berömda Kungsholms glasbruk i Stockholm.

 

I handkammaren på Gripsholms slott finns en samling av champagneglas av en modell som tillverkades vid Reijmyre glasbruk under 1800-talets förra hälft. Reijmyre hade startat sin verksamhet 1810 och blev snabbt ett av de ledande glasbruken i landet.

 

Samtidigt hade en fransk marskalk anlänt till Sverige och valts till svensk kronprins för att 1818 bli Sveriges regent under namnet Karl XIV Johan. Kanske lät han beställa dessa champagneglas just från Reijmyre i samband med att han lät det kungliga slottet Gripsholm genomgå en upprustning på 1820-talet.

FOTO: SVENOLOF JONN

Han lät bland annat utföra omfattande underhållsarbeten på slottets yttre och gav slottets ståthållare i uppdrag att samla in porträtt på betydande svenska män och kvinnor som en uppföljning av Gustav III:s konstintresse för Gripsholms slott på 1770- och 80-talen. Han lät också auktionera bort den gamla ostindiska servisen och istället skaffa en ny i flintporslin från Rörstrand som var i tidens smak.

 

Det ”nya glaset” är tillverkat av mästare på Reimyre glasbruk och deras medhjälpare. Eftersom glaset måste tillverkas medan glasmassan är varm och formbar, går det åt tre personer som snabbt arbetar med varje glas. En mästare, en benmakare och en anfångare.

 

Det är mästaren som fångar an rätt mängd glasmassa på glasblåsarpipan. Fotmakaren blåser upp glaset och drar benet så att glaset får sin smäckra form. Han klipper sedan på ny glasmassa som anfångaren kommer med och formar så foten. När detta är gjort tar anfångaren en puntel, en järnstång och fäster den i botten på glasfoten och lämnar över glaset till mästaren som med hjälp av klippsax och drivsax formar glasets mynning och ger glaset dess slutliga utseende.

 

Ett drivet glas som detta kallas också för hyttarbetat och kräver ingen efterbearbetning. Dessa glas är mer komplicerade att tillverka och kräver en speciell yrkesskicklighet. Av 800 påbörjade champagneflöjtar blir det 200 signerade glas. Varje glas blir ett unikt konsthantverk där inget glas är det andra helt likt.

 

GARANTIMÄRKET FÖR ETT HYTTARBETAT, DRIVET GLAS ÄR PUNTELMÄRKET I BOTTEN AV GLASFOTEN. DETTA KAN SES SOM EN GARANTI FÖR ETT GENUINT HANTVERK DÄR TEKNIK OCH VERKTYG HAR LÅNGT MER ÄN TUSENÅRIGA ANOR.  

 

Varje glas är individuellt märkt med signum, nummer och tillverkningsår.

 

FOTO: SVENOLOF JONN